Nolbyn dockskåp
🌹
Carl Gustavsson
från bonde och timmerbilskörare till miniatyrkonstnär.
1903 – 1980
Berättelsen hämtad ur Ingmar Bergströms bok:
”Miniatyrkonstnären Berith Bergström”.
I ett av de många TV-programmen "Antikrundan" dök Beriths möbler upp och man försökte uppskatta priset för en uppsättning av dem. Programledaren konstaterade lite uppgivet att Berith ansågs vara norra Europas mest uppskattade miniatyrkonstnär. Med en suck konstaterade han att det var svårt att sätta ett pris eftersom inga ägare var beredda att sälja Beriths möbler, men det ansågs vara mycket högt. I samma ögonblick när jag återger denna episod förs tankarna omedelbart till Carl Gustavsson som efter ritningar och instruktioner av Berith med sin motordrivna lövsåg, svarv och bänksåg förverkligade hennes ambitioner till exakta föremål i skala 1:10. Han arbetade med en beundransvärd blick och pietetsfull känsla för det förflutna. Hur hans breda timmernävar klarade av de små föremålen är beundransvärt. Det var ett par udda par som låg bakom de alster som döljer sig under firmanamnet Värmländskt hantverk och vars möbler stämplades med Nolbyn.
Calles lastbil.
Foto Britta Jansson.
Calles timmerbil lastad med massaved.
Lasten ser ut att överstiga den tillåtna.
Foto Britta Jansson.
Carl, eller som han alltid hette i bygden Calle, var son till Hulda och Gustav Jansson, som arrenderade den på den tiden största gården i Lersjöed belägen i norra delen av byn. Calle hade en yngre bror Uno och en syster Ester. Som barn på somrarna hos Berith har jag enbart ljusa minnen av familjen Jansson. Men Calle hade ambitionen att pröva den nya teknologin i början av 1930-talet och skaffade sig en lastbil, antagligen av märket Ford eller möjligen Chevrolet. Han transporterade timmer till Gruvön och andra massafabriker i södra Värmland. Hur kunde han finansiera inköpet av en dyrbar lastbil? Det var ett slitsamt arbete med tunga lyft och långa arbetsdagar. Calle gifte sig med den vackra Anna på Lertorpet som jag ibland minns med dåligt samvete. Vi barn stötte ibland ihop med henne i skogsfallen på Ormberget där det fanns gott om stora långsmala smultron. Hon plockade för sitt uppehälle medan vi sommarbarn jagade bär till en exklusiv efterrätt. Tyvärr fick Anna tidigt MS och snart kunde inte Calle lämna henne ensam under sina långa bilturer och blev snart hennes sjukskötare, Calle, Anna och Calles mor Hulda hade flyttat in i ett hus i södra delen av Lersjöed efter Gustavs bortgång.
Calle och hans hustru Anna arbetar tillsammans med Beriths möbler.
Foto Brita Jansson.
När Calles far Gustav Jansson dog flyttade änkan Hulda in i bottenvåningen i detta hus medan Calle och Anna disponerade övervåningen. I huset bor nu Calles systerdotter Britta Jansson som lämnat ovärderlig information om Calle och Berith.
Foto Ingmar Bergström.
Vänstra bilden visar hur möblerna såg ut när de kom ut från Calles snickarbod, medan den högra visar möbler efter målning och omklädning.
Foto Leena Holmgren
Britta Jansson framför dörren till ladugården där Calle hade sin verkstad.
Foto Ingmar Bergström.
I ladugården som nu inte hade några kreatur inrättade Calle sin lilla verkstad med den motordrivna lövsågen, några filar och litet sandpapper. Lövsågen kunde ta sig igenom åtskilliga skikt av samma möbelmönster. Förmodligen hade Berih skaffat nämnda lövsåg. Hennes egenhändigt tillverkade möbler för gårdarna i Nolbyn var grovt tillverkade. Det var först när Calle träder in i bilden som möblerna blir till konst och tillverkade med häpnadsväckande exakthet.
Ett par av Beriths många brev till Calle med instruktioner. I det övre brevet behöver Berith ett foto på Calle och Anna för en utställning hon planerade. Det blev det foto som finns ovan. I det nedre brevet talar Berith om hur hon önskar belysningen monterad i ett dockskåp.
Berith gav Calle instruktioner i brev med tätt skrivna rader. I ett av dem meddelade hon att hon behövde ett foto av Calle och Anna för en utställning. Hon var medveten om deras insatser och det blev det foto som finns ovan. Det var inte alltid lätt att vara Beriths medarbetare. Berith hade inte någon långsiktig framförhållning för sin försäljning i den lilla butiken på Sibyllegatan. På ett klädstreck fäste hon sina små orderlappar på och hon lovade ofta orealistiskt korta leveranstider. Någon kund komma in och insistera på snabb leverans av en gåva till någon väns födelsedag och då blev det ett brev till Calle som tveklöst måste ha stressat honom. På en liten brädstump skrev han på snickarsvis upp hur många timmar han ägnat åt en viss produktion. Ersättningen var skral efter våra nutida begrepp. Men det var faktiskt inte så att Berith utnyttjade Calle. Hon hade själv ingen förtjänst att tala om på möblerna. Hon gav faktiskt bort sina alster till välbärgade östermalmsbor och en stor del av det ansenliga arvet efter hennes far Albert gick åt för att täcka verksamheten som antagligen gick med stor förlust.
På den tiden var det sociala trygghetssystemet i Sverige ganska knapphändigt och enligt gammal terminologi var Calle faktiskt ganska fattig. När TV började slå igenom i slutet av 1950-talet skedde en insamling i bygden som möjliggjorde inköpet av en apparat för Calle och Anna, berättar Birgitta Jansson litet uppgiven.
Det är angeläget att framhålla att bakom firmanamnet Värmländskt hantverk döljer sig både Berith Bergström och Carl Gustavsson båda miniatyrkonstnärer, var och en på sitt sätt.
Ingmar Bergström var systrarna Berith, Ragnhild och Ingrid Bergströms brorsbarn. Han var son till det 12:e Bergströmska barnet som bar namnet Vale.
Ingmar berättar i skriften om sina minnesbilder från sin och systern Gunvors barndoms somrar på Lersjöed, tillsammans med de tre fastrarna.